Music And Lyrics [2007]
Hugh Grant är en person som är riktigt duktig på att spela en viss typ av roll. Han är nog sannolikt bäst i världen på den charmige, engelsmannen. Han får gärna vara lite bortkommen också, då är det fulländat. Här får han chansen att göra ytterligare en sådan roll och denna gång tillsammans med ett annat litet charmtroll, nämligen Drew Barrymore. En perfekt kombination månne?
Nja, jag har väl inte så mycket att invända mot kombinationen i sig, den funkar ok. Tyvärr är det nog det enda som funkar i denna film. Manus är tämligen värdelöst, den stora stjänrnan Cora är så patetisk så det finns inte ord att beskriva, regi är sådär och övriga skådespelare lämnar mycket övrigt att önska. Filmen lever helt och håller på Grants oerhörda förmåga till snabba, sarkastiska och syrliga repliker. Inget annat! Och det är bara att tillstå. Han är suverän på det han gör. Att man syftar på Wham! är väl tämligen solklart och att Alex till viss del ska föreställa Andrew Ridgeley antar jag också är självklart. Men tyvärr funkar det inte.
Nu var jag kanske lite väl hård när jag tänker efter. Inledningen är så underhållande att den i sig var värd att se om. Pop! Ojojoj! Humor! Jag rekommenderar alla att se inledningen, sedan kan ni slå av. De fem första minutrarna var de fem bästa i hela filmen. Eller också skippar ni filmen helt och ser de första minuterna här istället!
Music And Lyrics är för övrigt en av de mest förutäsgbara filmer jag någonsin skådat.
Betyget landar ändå på en tvåa och det är helt och håller Hugh Grants förtjänst. Han lyfter filmen från en svag etta till en tvåa helt på egen hand! Gillar man inte Hugh Grant så lär man spy på detta...
Jag funderar på vilken drog recensenten på SvD går på, men stark måste den vara med tanke på dennes betyg...
Recension på: Svenska Dagbladet och Aftonbladet
Jag såg filmen: 2007-07-03
Vad tyckte andra om Music And Lyrics: Discshop, Filmtipset och IMDb
Inlägg
7 kommentarer:
Detta är den första filmen på länge som gjort mig så besviken. Kärlekshistorien (som vanligtvis är det centrala i kärlekskomedier) verkade mest "i vägen" för storyn som tycktes handla om passionen i att skriva och komponera (pop)låtar. Romansen mellan Grant och Barrymore verkade lika plastisk som Barbies tumme.
Jag skulle ändå ge den 2 av 5. Dels för skådespelarnas tappra försök (Hugh Grant är en unik och fantastisk person(lighet) på vita duken, så även i denna film, men en svala gör ingen sommar), och dels ger jag den lite kredit för själva "utformningen" eller stilen, jag tänker helt tekniskt som kameraföring, ljussättning osv. Men för en film gäller detsamma som för en riktigt bra bok - att ha en story som bär hela vägen, och som åtminstonde ibland berör åskådare.
Summa sumarum, en totalt onödig film som du inte bör låta uppta värdefullt utrymme i din DvD-hylla.
Jag håller för övrigt med om tidigare inlägg vad gällande de 5 första minuterna.
Låter som att vi tycker hyfsat lika gällande denna film! :-)
Och här kommer en som gillade den här filmen! Men jag var kanske på rätt humör när jag såg den och hade inga som helst förväntningar på den. Men det brukar å andra sida inte du ha heller... Föröutom Wham tänkte jag även mycket på Duran Duran när jag såg filmen
Hur tänker du då? Duran Duran är ju bra!
Nej, detta tyckte jag inte om. Ja, med undantag för videon i början; den är underbar!
Det är kläderna och syntarna som får mig att tänka på Duran Duran.
I see!!
JAg trodde att du tänkte på storyn, men nu är det ok! :-)
Skicka en kommentar